Förord

Jag önskar jag var en Swiftie när jag i tjugoårsåldern pluggade på Lunds universitet och försökte navigera genom livet.

För Taylor Swifts låtar fångar allt från förälskelsens magi till hjärtesorgens mörker. Det är som en syster i högtalaren som talar rakt in i ens eget liv om kärlekens kaos, glädje och allt däremellan. Vi behöver alla en sådan röst ibland – även Ella-Mei, i boken du nu kommer läsa. 

Spellista

The Archer
Taylor Swift
Tolerate It
Taylor Swift
I Knew You Were Trouble
Taylor Swift
Look What You Made Me Do
Taylor Swift
… Ready for It?
Taylor Swift
Cruel Summer
Taylor Swift
Dress
Taylor Swift
Enchanted
Taylor Swift
All Too Well 
Taylor Swift
Back to December
Taylor Swift
Begin Again 
Taylor Swift
You Are In Love
Taylor Swift

Kapitel 1

”I stare directly at the sun but never in the mirror”

Augusti, 2025

”Och så levde de lyckliga i alla sina dar”, säger jag och stänger boken. Det känns högtidligt, en stund av stillhet där insikten av vad jag just läst sjunker in i mitt innersta och landar det mjukt och varmt där. Det slår bort det där magontet jag har kämpat med hela morgonen inför den traditionella söndagsmiddagen hos föräldrarna. För stunden är jag inte längre bekymrad över vad jag har att berätta för min familj. Jag sluter ögonen, sjunker djupare ner i skinnsoffan och föreställer mig det lyckliga paret som efter att ha tagit sig genom alla hinder äntligen får varandra. Wow, det kvittar hur många böcker jag läser med samma budskap, känslan av ett lyckligt slut förändras aldrig.

”Moster, sover du?” hör jag i bakgrunden. ”Hallå? Vakna!” Jag känner en liten hand som rycker i min arm. 

”Nej, jag sover inte”, svarar jag. ”Det var bara en väldigt fin saga vi läste.” 

När jag öppnar ögonen igen framträder det eklektiska vardagsrummet i all sin detaljrikedom. Trasmattans glada färger är en kontrast mot den enkla golvlampan med rispappersskärm. Lampan kastar ett svagt ljus över bokhyllan där Astrid Lindgren samsas om plats med kinesiska diktsamlingar. 

Min systerdotter suckar där hon sitter intill mig. 

”Det är tecknat, moster. Askungen finns inte på riktigt.” Endast sju år men hon har en knivskarp blick och den synar mig nu. Jag hade också samma skarpskurna lugg när jag var i hennes ålder. Jag och min syster såg ut som den asiatiska versionen av Simon och Garfunkel. Där jag var den i bandet med pottfrilla. Men det var bara för att min syrra permanentade sig utan mammas tillåtelse.

”Askungen är en klassiker!” säger jag. ”Och är det inte jättefint hur prinsen letar genom hela kungadömet, tänk dig Skåne, på jakt efter sin kärlek?” Visst, handlingsmässigt är det väl inte det mest intressanta jag läst och där finns definitivt potential till att bygga bättre karaktärer med djup. Nej, nu har jag tappat tråden och vänder tillbaka till Lee. 

Systerdottern rynkar näsan. ”Mamma säger att pojkar inte kan hitta fjärrkontrollen även om den ligger mitt framför deras näsa, så att prinsen ska hitta Askungen med hjälp av en sko, det är fejk, fake news och äckligt”, tillägger Lee och ropar efter sin mamma. ”Moster gör det igen.” 

Wada kikar ut från köket och blänger på boken i min hand. ”Vad har jag sagt om att proppa i min dotter kvinnoförnedrande propaganda?” 

”Det är en saga om kärlek! Leva lyckliga resten av sitt liv tillsammans. Vad är det för fel med det?”

Wada fnyser. ”Lyckliga lär de knappast bli. De har aldrig bott tillsammans och inte delat badrum. Vänta tills man bråkar över eltandborstens burrande, snubblar på en blöt handduk den andre glömt på golvet eller när man måste spola nummer två efter sin partner.”

Jag stirrar på henne med öppen mun, vad i all sin dar händer och varför målas jag upp till den med snedvridna värderingar? Det är inte bara håret och synen på romantik som särskiljer mig från min syster. Ifall vi frågar mamma kan hon presentera en lång lista på just hur olika vi är. Topp tre är i följande ordning – Ingenjör, sambo och mamma, det är allt vad min syster är och som jag saknar. 

”Sitt inte där ute och lek”, avbryter mamma från köket. ”Maten är snart på bordet.”

Lee är redan på fötterna medan jag får sätta tillbaka boken. Jag dröjer kvar framför den väggtäckande hyllan. Sakta för jag blicken över raderna av böcker. När jag var liten hade hyllorna känts oändliga. Varje gång jag tittade på böckerna upptäckte jag något nytt. Nu har jag läst alla, och många fler utöver det. Målet i år var att läsa hundratjugo böcker och jag är på god väg att lyckas med det. 

Träparketten knarrar under mina steg ut från vardagsrummet. Som om mina fötter är extra tunga, vilket de kanske också är. Vad jag har att berätta idag tynger ner mig, fastän jag försöker peppa mig med att det är något positivt jag har att avslöja. Det plingar till i min mobil och jag kikar på displayen, när jag ser att det är mitt ex stoppar jag ner mobilen igen. På väg in i köket blockeras jag av skafferidörren. Jag hör mamma på andra sidan och hur hon klunkar i sig. Vi alla vet om att mamma pimplar energidricka som om det vore vatten men hon har fått för sig att det är ungdomsfasoner och måste gömma det. Precis som musiken hon lyssnar på. Hon är sjukpensionär och då kan man inte lyssna på Taylor Swift, men vi alla vet att efter att jag tog med henne på konserten blev hon en fullfjädrad Swiftie och gömmer en blåglittrig klänning i garderoben. 

Skafferidörren stängs och mammas tillgjorda leende ger mig rysningar. Jag klämmer mig förbi och slår mig ner kring det runda bordet för att inte känna mig i vägen. Den enda fördelen med mammas och pappas lilla kök är att man kan nå kranen och kylen från sin plats.

”Så hur går det med kärlekslivet?” frågar mamma och ställer ner kastrullen med Kung Pao- kycklingen. Det var ett nytt rekord. Jag har varit här i trettiofem minuter och först nu frågar hon. Vanligtvis hinner jag knappt snöra av mig skorna.

”Det går framåt, mamma”, svarar jag. Ingefäran slår mot mig, en doft så djupt förknippad med hem. Så fort jag känner den tas jag tillbaka till den här 70-tals villan med snedtak där vi har bott sedan begynnelsen. Fast jag bor inte här längre, bara emellanåt när jag behöver uppehåll från korridorslivet. Eller när jag vill ha min mat för mig själv och slippa gå på spritklibbiga golv. 

”Framåt på vilket sätt? Jag vill veta allt, vem träffar du?” Mamma smyger upp bakom min stol och innan jag vet ordet av det lassar hon upp två högar med vitlökswokad spenat och spetskål på min tallrik. 

”Mamma?” suckar jag. 

”Vadå, ni studenter behöver grönt också.” Hon lämnar kastrullen kvar på diskbänken och slår sig ner. Sjuåringen i sällskapet får visst ingen spenat, bara jag. Kvinnan som nyligen fyllt tjugosju. 

”Jag vet inte vad du tror om studentlivet, mamma, men jag får i mig allt jag behöver.” 

”Jag har sett hyllan i ert kök, där är inte plats för något grönt.” Mamma kan inte säga det utan att se missnöjd ut. 

Vad mamma anser om åren i studentkorridoren är väl uttalat i familjen. Jag tänker på åren i vag term, men om jag frågar mamma hade hon kunnat uppge exakt antal dagar, kanske timmar, som jag har bott där.

”Gick du på dejten med han den där Kim?” frågar mamma och jag får Wada, Lee och pappas blickar på mig. ”Kims mamma är en trevlig dam och duktig på hår”, fortsätter mamma. ”Även om hon är pensionerad, sedan länge. Fast sådant tappar man aldrig förstås. Jag skulle nog uppskatta att ha en frisörska i familjen.” 

Det finns inget bra svar på det. Jag kan säga att jag kollade upp Kim och avgjorde på mindre än en minut att han inte är min typ. Han såg hemsk kort ut och når säkert inte ens upp till mina axlar. Det skulle jag eventuellt kunna förbise men inte hans intresse av suckulenter. Att döma av hans Instagramflödebehandlar han de små växterna som barn. 

Men om jag säger det högt kommer det leda till att jag får ett nytt nummer, ett som jag säkerligen inte heller vill höra av mig till. Magkänslan säger mig att min alldeles egna Rhysand, den mörka prinsen i Ett hov av taggar och rosor, inte finns att hitta i mammas bokcirkel där de endast läser självhjälpsböcker.

”Han verkar intressant men jag vill inte dejta någon just nu”, säger jag och känner att det vibrerar igen i jeansfickan där mobilen ligger.

”Inte dejta just nu”, upprepar mamma och verkar tycka att orden smakar illa. ”Och folk undrar varför det inte föds några barn nu för tiden. Er generation är så kräsen och ni väntar allt för länge så äggen hinner dö.” 

Sedan de upptäckte cancer i båda brösten på mamma handlar hela hennes liv om mig och Wada. Jag förstår henne, det var en jobbig tid att inte veta om det spridit sig till andra delar av kroppen och om hon skulle överleva behandlingen. Hon var så skör, papperstunn, och kanske är det också det som gör att jag låter henne hållas. 

Mamma är lite som modern i Stolthet och fördom som vill få alla sina döttrar bortgifta innan hon kan slappna av. Bara det att mamma är från Taiwan, sveper energidricka och det uppenbara faktum att vi inte lever på 1800-talet. Det enda sättet att komma ur situationen jag har satt mig i är att byta ämne och min nyhet ska nog kunna hjälpa till att avstyra det hela.

Jag drar in ett andetag genom öppen mun och tappar det när jag känner armstödet i revbenet. Ett grymtande lämnar mig istället. 

”Vad gör du?” frågar mamma irriterat. 

”Jag gör inget, det var du som drog in stolen i mig.” Det är trångt runt bordet även om Wadas sambo Björn inte är här idag. 

”Jaja”, säger mamma och lassar upp mer mat på min tallrik. 

Lee tar över och berättar om sin nya kompis i skolan och när stämningen är lite bättre laddar jag upp för att avslöja vad jag hoppas är en glädjande nyhet. Det känns lite formellt när jag slår knivens egg i mitt glas men det blir också ett sätt för mig att få det överstökat. Nu går det inte att backa ur. 

”Jag har faktiskt något att berätta”, säger jag och försöker mig på ett leende. 

Mamma griper tag om min arm. Färgen från hennes kinder försvinner. ”Säg inte att du äntligen har skaffat dig ett jobb?”

Jag ser på henne konfunderad. 

”Du har slutat med det där larviga bokkontot?” fortsätter mamma med en ny entusiasm.

”Det där larviga TikTok-kontot har över 42 000 följare och jag ska inte sluta med det.” Jag harklar mig. ”Ehm. Jo men.”   

”Du är förlovad?” avbryter mamma.

”Men mamma, jag är singel och det är väl ändå Wada som kommer gifta sig först?” 

”Inte om jag får min vilja igenom”, hörs Wada i bakgrunden. Mamma viftar bort Wada, hon är visst ett senare problem. 

”Nej, nu känner jag att vi glider bort från ämnet”, säger jag för att få tillbaka ordet, men på ett sätt är stunden redan förstörd. Mamma har dragit i för höga växlar och hon kommer garanterat bli besviken nu. Tvekan inför vad jag har att säga sätter sig som en klump i halsen. 

Mamma manar på mig med ivriga nickningar. ”Jag ser på dig att du ska berätta att du är färdig med universitetet”, tar mamma över återigen. ”Efter, hur många år är det nu?” 

”En evighet”, säger Wada med munnen full med mat. 

”Sju”, svarar pappa och undviker ögonkontakt.

”Nej, det är inte så länge”, invänder jag men pappa har sällan fel.

Det känns som jag nyligen klev in färsk på universitetet. Förvånad över hur fri och glad stämning det var i salarna. De eviga diskussionerna där ingen behöver ha rätt. Det är bara kul och spännande att få vädra sin åsikt på ett intellektuellt sätt. För en kunskapshungrig person som jag är det en guldgruva, vilket kan förklara varför det varit så många år. Jag gick in på universitetet med ett nyfiket sinne där jag skulle plugga det jag tyckte var intressant utan en tanke på framtiden. En kurs ledde snart till en annan i ett nytt ämne.

Jag ler spänt och det är lika bra att bara säga det nu. Uppbyggnaden har helt rasat. ”Jag ska flytta!”

Mamma slår handen i bordet så Lee hoppar till. ”Halleluja!” utropar mamma. 

”Så trevliga nyheter”, instämmer pappa och tittar på henne så där vänligt som bara han kan.  

”Grattis”, muttrar Wada. ”Vi snackar en ordentlig lägenhet då?”

”Ordentlig och ordentlig, det beror på hur man ser det.” Jag harklar mig. ”Jag ska fortfarande bo kvar på studentområdet men det är en trea …”, nu känner jag hur jag tappar fotfästet i mina glädjande nyheter för varken mamma eller pappa ler längre. Pappa ser mest orolig ut och mamma, henne undviker jag att titta på. 

”Jag vet att en trea är stor för mig, men det var allt som var ledigt för tillfället. Ehm. Fast jag kommer hyra ut ena rummet för att ha råd. Jag ska faktiskt träffa en potentiell rumskamrat efter vår middag …” 

Varför säger jag ens detta? Jag skulle bara berättat att jag planerar att flytta och inte nämna att jag fortfarande kommer bo på studentområdet som påminner om något hämtat från Östtyskland innan muren föll. 

”Så du ska fortsätta plugga, är det vad du säger?” undrar mamma sammanbitet och jag klarar bara av att nicka. 

Mamma suckar. ”Nej, Ella-Mei! Det är som om du blir äldre men aldrig klokare!” 

”It’s me, hi! I’m the problem, it’s me ...” Helt klart fel läge att referera till Taylor Swift-låten, för mamma reser sig och lämnar köket. Sedan hör jag hennes snyftande från sovrummet. 

”Mamma är bara lite hungrig”, säger pappa. 

Ifall en mening kunnat definiera min barndom är det just den. 

”Cancern skrämde henne, det vet ni”, fortsätter pappa. ”Hon vill att ni ska vara älskade och omhändertagna om hon en dag, mot förmodan, inte skulle finnas här”, pappa tvekar. Ämnet är svårtuggat. Efter en stund vidtar han men jag hör känslorna i hans röst. ”Jag menar, du är tjugosju och har fortfarande ingen examen eller något jobb.” 

”Eller fästman”, ropar mamma från sovrummet. 

”Hon vill så gärna att du ska …”, pappa letar efter rätt ord och under tiden tar Wada över. 

”Växa upp?”

Jag håller mig neutral, så gott det går men inuti bröstet känner jag deras besvikelse ta plats. ”Det är bara ett år till”, menar jag. ”Jag lovar, det kommer bli bra. Jag har kommit in på förlagskunskapen och innan ni vet ordet av det är jag färdig, har tagit min examen och får jobba med böcker, något jag alltid velat göra.” 

Vi fortsätter äta i tystnad. Mamma kommer tillbaka efter en stund med rödsprängda ögon. Jag lägger min hand över hennes på bordet och kramar om den. 

”Det kommer bli bra, mamma”, säger jag och ler betryggande. Jag ogillar att se henne så bekymrad och veta att orsaken bakom är jag. 

När middagen äntligen tar slut tackar jag för mig och pussar mamma och pappa på kinden. Det känns fortfarande inte rätt i bröstet. Deras oro bygger på kärlek, så mycket förstår jag men det förändrar inte vad de får mig att känna inombords. Som om jag har misslyckats. Vilket jag kanske också har. Det var aldrig planen att gå på universitetet så länge. Det bara råkade bli. De där sju åren sprang mig förbi. Men jag har en ny plan nu, ett år kvar av studentlivet och sedan kan jag göra karriär. Men först, om jag ska överleva ekonomiskt, behöver jag ordna en inneboende och jag tittar på klockan på väg mot bussen. ”Helvetets mög”, svär jag. Jag kommer att komma sent till intervjun med den potentiella hyresgästen!